Det var våren 2020 och världen stod stilla. Jag minns hur tyst det blev. Gatorna, nyheterna, vardagen – allt tycktes dämpat av ett grått filter av osäkerhet och oro. Ingen visste hur länge det skulle pågå, bara att vi satt fast. I våra hem, i våra tankar, i våra bubblor.
Och mitt i den där stiltjen dök de upp: Ewan McGregor och Charley Boorman – på två eldrivna motorcyklar någonstans i Sydamerika.
Vissa bakade surdegsbröd – jag följde Ewan och Charley genom regnskogar, bergspass och ökenlandskap.
”Long Way Up”, deras tredje långresa på två hjul, hade spelats in innan pandemin. Det märktes. Människor kramades. Gränser var öppna. Städer pulserade, landskap låg orörda och inbjudande framför dem. Det var en värld som fortfarande var hel, som fortfarande var möjlig att röra sig i. Och det var exakt den världen jag behövde se.
Av någon anledning blev just den här serien min trygghetsfilt. Min comfort watch. Vissa bakade surdegsbröd eller lärde sig ett nytt språk – jag följde Ewan och Charley genom regnskogar, bergspass och ökenlandskap. Med varje nytt avsnitt kändes min egen lilla lägenhet lite mindre trång, och drömmarna om världen där ute lite mer levande.
Det fanns något tröstande i det långsamma tempot, i det mänskliga mötet. Resan var inte alltid smidig – motorcyklarna bröt ihop, vägarna var farliga, vädret ombytligt. Men de fortsatte, dag efter dag. Det blev nästan meditativt att se dem streta vidare, två gamla vänner med GPS:en i ena handen och kameran i den andra.
I en tid då framtiden kändes oviss, blev deras väg norrut ett slags narrativ att hålla fast vid. En resa med en riktning. Och det spelade ingen roll att jag visste att det var förinspelat. Kanske var det till och med just det som gjorde det så drabbande – för världen de reste genom var redan borta, åtminstone tillfälligt. Den fanns där, men var inte längre tillgänglig. Och därför blev varje möte, varje måltid, varje vy från motorcykelsadeln så mycket mer laddad.
Long Way Up var kanske aldrig tänkt som terapi. Men för mig blev den just det.
När pandemin lättade och gränser åter öppnades, tänkte jag ofta på serien. På människorna de mötte, på vägarna de tog, på hur liten och samtidigt oändlig världen kändes från sadeln på en motorcykel. ”Long Way Up” var kanske aldrig tänkt som terapi. Men för mig blev den just det – ett sätt att minnas varför vi älskar att resa, att möta nya människor, att låta vägarna leda oss någonstans vi inte planerat.
Och nu är de tillbaka. ”Long Way Home”, den fjärde säsongen, går snart av stapeln – och bara titeln väcker något i mig.
För visst känns det så: som att vi alla, på något vis, är på väg hem igen efter en tid av vilsenhet. Ewan och Charley gör det som de alltid har gjort – reser, berättar, delar med sig – men den här gången med ett stråk av mognad, efterklokhet och kanske en ny förståelse för hur skört och vackert det är, det där livet på vägen.
Jag kommer sitta bänkad. Inte bara för resorna, motorcyklarna och de storslagna vyerna – utan för att det, i all sin enkelhet, fortfarande påminner mig om att världen väntar där ute. Och att det ibland räcker med att följa två vänner på två hjul för att hitta tillbaka till något man trodde man tappat.
”Long Way Home” har premiär på Apple TV+ den 9 maj 2025.