”Sin City” fyller 20: När regn, blod och svartvit brutalitet dränkte bioduken

Jag minns fortfarande känslan. Det måste ha varit någon gång mot slutet av 90-talet som jag första gången gången läste Frank Millers ”Sin City”. Brutalt, stilistiskt och extremt noir-doftande. Miller både skrev och tecknade, och han utnyttjade sina styrkor till fullo.

Svartvita serier var inte precis något nytt, och många före Miller hade lekt med svärtan och kontrasterna. Men han gjorde det på sitt sätt, tog det till det extrema, och gav sidorna en filmisk känsla. Inte för att det någonsin skulle gå att föra över till vita dukten, på ett troget sätt. Trodde vi då. Jag minns fortfarande diskussionerna.

Kompromisslös film noir

Men Robert Rodriguez lyckades. Visst, han regisserade filmen tillsammans med Frank Miller (med Quentin Tarantino som gästregissör på en scen). Fast visionen och förmågan att föra över Millers vision till film, liksom självförtroendet att ens försöka, tillhör utan tvivel Rodriguez. Se bara på ”Planet Terror”. Den mannen har en imponerande respekt för och kunskap om de genrer han leker i.

Läs också: Robert Rodriguez planerade en ”Conan”-trilogi med James Cameron – vad hände?

Den visuella stilen är kompromisslös och hyperstiliserad film noir. Rodriguez och Miller dränker bioduken i regn, blod och brutalitet. Ibland är blodet gråskaligt, ibland är det rött och ibland svart, men det känns alltid.

Skådespelarna som ger liv åt seriesidans karaktärer är oftast lika träffsäkra. Bäst är Mickey Rourke, det går inte att komma ifrån. Både visuellt och i hur han spelar. Det är som om Marv själv vaknat till liv, tagit ett rejält kliv ut ur sin serietidningar och direkt in på filmscenen.

Läs också: Bruce Willis 10 mest ikoniska roller

De andra är inte långt därifrån. Bruce Willis delar inte porträttlikheten med snuten Hartigan. Jag minns obehaget när Elijah Wood gör entre, speciellt med tank på att det var en av hans första roller efter ”Sagan om ringen”-trilogen. För att inte tala Alexis Bledel, vars karaktär också gick emot den roll hon var mest känd för. Och hon var inte ens klar med ”Gilmore Girls” när ”Sin City” hade premiär.

En stad av upplevelser

Skådespelarna är annars en av filmens styrkor. Inte bara för eventuell porträttlikhet eller korrekt karaktärisering. Nej, bara på grund av urvalet. Det är en intressant lista av inte alltid stora men oftast riktigt bra skådisar. Namn som Michael Clarke Duncan, Brittany Murphy, Rosario Dawson, Powers Boothe. Carla Gugino. Rutger Hauer. Det bara fortsätter, såväl stora som små roller.

Så, ja. ”Sin City” är inte bara en stad av uppelvelser. Det är en upplevelse. En upplevelse som är värt att återbesöka. Eller besöka för första gången, för med dess unika stil kommer också en välkommen tidlöshet.

”Sin City” finns tillgänglig för streaming på Netflix. Annars kan du hyra eller köpa filmen på digitala tjänster som SF Anytime, Viaplay, Google Play eller iTunes. En remastrad version av den extremt kolla trailern kan du kolla in här:

Läs också: Bästa ”Die Hard”-uppföljaren fyller 30 år – blev större än James Bond

Läs också: Mickey Rourke sågar Tom Cruise: ”Irrelevant skådis”

Läs också: MovieZine snackar med legendaren Frank Miller om ”Cursed”