Vissa filmer gör sig inte bara bra på en bioduk – de kräver den. De är designade, skulpterade och finjusterade för att få full effekt i ett mörklagt rum, där duken sträcker sig från vägg till vägg och ljudet omsluter dig som ett hav av frekvenser. Det är filmer som förvandlar biobesöket från ett trevligt tidsfördriv till en fysisk upplevelse, där man känner varenda vibration i sätet och varje andetag i scenernas nerv.
Sommaren 2022 var det just en sådan film som fick fart på en haltande bransch efter pandemins käftsmäll – “Top Gun: Maverick”. Den blev inte bara en oväntad biosuccé, utan ett symboliskt startskott för biografernas återkomst. En nostalgisk adrenalinkick med Tom Cruise vid spakarna – bokstavligt talat – som levererade den typ av bombastisk, högoktanig underhållning som inte riktigt går att återskapa hemma, oavsett hur dyr soundbaren är.
Bakom rodret till detta tekniska mirakel stod Joseph Kosinski – en regissör med en ingenjörs noggrannhet för bild och rytm. Nu är han tillbaka med “F1”, en film som kan beskrivas som ett kusinbarn till “Maverick”, men där jetmotorerna bytts ut mot något ännu närmare marken – Formel 1-bilar. Farten, intensiteten, och den hypnotiska blandningen av precision och kaos är densamma, men denna gång med asfalten som arena istället för himlen.
Berättelsen följer Sonny Hayes (Brad Pitt), en före detta F1-stjärna som efter en lång frånvaro återvänder till sporten för att hjälpa det kämpande teamet Apex Grand Prix. Tillsammans med den unga talangen Joshua Pearce (Damson Idris), den tekniska direktören Kate McKenna (Kerry Condon) och ägaren Ruben (Javier Bardem) kämpar de mot oddsen i en värld där varje millisekund räknas.
Kosinski, tillsammans med Oscarbelönade fotografen Claudio Miranda, har skapat en visuell upplevelse som för tankarna till John Frankenheimers ”Grand Prix” från 1966 – en film som revolutionerade hur racing skildrades på film. Men där ”Grand Prix” använde split screens och praktiska effekter, tar ”F1” det ett steg längre med banbrytande kamerateknik. Apple utvecklade en specialkamera baserad på iPhone-teknologi för att fånga autentiska POV-bilder från riktiga F1-lopp, vilket ger en närvaro som är svår att matcha.
Ljudbilden är lika imponerande. Ljuddesignern Al Nelson, som även han arbetade med ”Top Gun: Maverick”, har skapat en ljudmatta som växlar mellan spänd tystnad före start och öronbedövande acceleration. Hans Zimmers musik, en blandning av pulserande synthar och klassiska stråkar, förstärker filmens emotionella kurvor och ger varje scen en extra dimension.
Själva narrativet lämnar förvisso en del att önska. Här har vi en klassisk underdogberättelse vars dramaturgiska kurvor känns lika utstakade som en tur på Spa-Francorchamps. Men vad gör egentligen det när vi har en högoktanig bioupplevelse som kör på alla cylindrar.
Det som verkligen särskiljer “F1” från andra storfilmer i samma budgetklass är hur kompromisslöst verklig den känns. Istället för att låta skådespelarna agera framför blåa väggar i en studio i Atlanta, har man tagit produktionen ut i verkligheten – rakt in i hetluften av riktiga Formel 1-lopp. Filmteamet har riggat specialbyggda kameror på faktiska bilar, och de fiktiva förarna kör sida vid sida med sportens verkliga superstjärnor.
Max Verstappen, Lewis Hamilton och andra F1-profiler dyker upp både i bild och i paddockens periferi, vilket skapar en känsla av närvaro som inte går att fejka i efterbearbetningen. Det är svettigt, bullrigt och kantstött – och just därför känns det så befriande.
I en filmvärld som länge dominerats av CGI-explosioner, multiversum och datorgenererade monster är “F1” en fullgasande påminnelse om kraften i praktiska effekter och verkliga miljöer. Det finns inga flygande alienarméer här, inga tidsresor eller digitala städer som kollapsar – bara människa, maskin och millimeterprecision. Ibland är det allt som behövs. Och på en bioduk, med ljudet av 1000-hästarsmotorer som dånar genom salongen, är det mer än nog.
”F1” får svensk biopremiär 25 juni (med smygpremiärer från 23 juni).
