Den 16 juni 1995 bytte Batman skepnad. Ut åkte Tim Burtons gotiska visioner, in kom Joel Schumachers färgsprakande, blinkande, lätt galna Gotham City. ”Batman Forever” markerade ett tydligt skifte – både i ton, stil och målgrupp – när superhjältefilmen tog ett kliv mot kitschigare underhållning för hela familjen.
Val Kilmer tog över manteln som Bruce Wayne/Batman, med Nicole Kidman som nytt kärleksintresse i form av psykologen Chase Meridian. Jim Carrey gjorde entré som den hyperintelligenta (och hyperaktiva) Edward Nygma, bättre känd som The Riddler. Och Tommy Lee Jones skrek sig igenom filmen som en minst sagt entusiastisk Two-Face.
En av 1995 års största biosuccéer
Publiken strömmade till. ”Batman Forever” blev en av 1995 års mest inkomstbringande filmer, en global framgång med över 330 miljoner dollar i intäkter. Warner Bros. backade upp premiären med massiv marknadsföring, leksaker, samlarprylar och ett soundtrack där U2 och Seal satte ton. Balladen ”Kiss from a Rose” blev en lika stor hit som filmen själv.
Men mottagandet bland kritiker var mer blandat. Filmen fick beröm för sin energi, produktionens påkostade estetik och Jim Carreys insats som skoj skurk.
Samtidigt ifrågasattes de överdrivna tonlägena, de ytliga karaktärerna… och inte minst det faktum att Batdräkten nu hade försetts med tydliga bröstvårtor. Något som snabbt blev ett återkommande skämt i populärkulturen.
Färgstarka minnen från 90-talet
Tidsandan märks tydligt. 90-talets smak för blinkande färger, överdriven scenografi och gummiaktiga superhjältar genomsyrar varje bildruta. Joel Schumacher hade en tydlig vision – mer serietidningskänsla, mindre dysterhet – och lyckades med det han siktade på: att göra en Batman-film som var mer lättsam, mer tillgänglig och definitivt mer kommersiell.
Med tiden har dock ”Batman Forever” fått en sorts kultstatus. För vissa är den ett nostalgiskt barndomsminne, för andra ett stilbrott som ledde raka vägen till ”Batman & Robin”. Men 30 år senare står filmen kvar som ett unikt kapitel i Batmans filmhistoria – en färgglad parentes mellan mörkret och Christopher Nolans realism i ”Batman Begins”.
Och även om bröstvårtorna aldrig försvinner ur minnet, gjorde ”Batman Forever” en sak glasklar: Batman må förändras med tiden – men han går aldrig ur tiden.
Läs också: ”Batman Forever” skulle visas i ny version – stoppades av Warner Bros
Läs också: KRÖNIKA: Från Iceman till Batman – så minns jag ett cinematiskt geni