Eftersnack: Vad tusan hände egentligen i säsongsfinalen av ”The Wheel of Time”?

Välkomna till eftersnacket för säsong 3 av ”The Wheel of Time”! Nu är det finalvecka: dagens avsnitt, det åttonde, är tyvärr säsongens sista. Vad fort tidens hjul snurrar när man har roligt. Den här veckan får vi se mycket, men bland annat så träffar Mat på Reinard Räv, Rand gör en Timothée Chalamet och Siuan tappar huvudet inför alla sina ovänner. Stora spoilers är att vänta! Låt oss dra igång, en sista gång!

”The Wheel of Dune”?

Att tidens hjul ibland spottar ur sig repriser av tidigare händelser och personer är en central del av Robert Jordans världsbygge i böckerna. Den här veckan har hjulet fått ihop en repris på ”Dune”. Det är iallafall de vibbarna man får när Rand (Josha Stradowski) uppmanar ett surmulet ökenfolk att slåss för honom, en utvald frälsare, och endast utlovar lidande och död som betalning. Det funkade ju för Timothée Chalamet, så varför inte för Rand al’Thor? Har ”The Wheel of Time” plankat ”Dune”, eller vad är det som händer?

Jag kan informera om att likheter förvisso absolut finns, och att Robert Jordan var ett uttalat fan av Frank Herberts ”Dune”. Med det sagt så är det också mycket som skiljer Paul Atreides från Rand al’Thor, och som framöver kommer separera ”The Wheel of Time” från ”Dune”. Till att börja med så spårar ”Dune” i de senare böckerna ur betydligt mer. Denis Villeneuve kommer, klokt nog, att stanna vid ”Dune Messiah”.

Hursomhelst så har Rand en showdown med Couladin (Set Sjöstrand) om ledarskapet över Aielfolket. Vinnare blir den som A) skriker högst, B) har fetast tatueringar och C) kan trolla fram regn. Rand tar hem det på walk-over iochmed att Couladin är oförmögen att frammana Göteborgsväder i öknen. Draken har nu äntligen sin armé.

Tuffa tider i Tanchico

Säsongens C-story, dvs Mat, Nynaeve och Elayne på exkursion i Tanchico, når… att kalla det klimax är att ta i, men något slags avslut blir det iallafall. Våra hjältar uppnår inte det de ska: Moghedien (Laia Costa) och Liandrin (Kate Fleetwood) sitter när eftertexterna rullar på alla McGuffins de behöver för att kunna förslava Rand. Däremot händer det en del annat konstigt.

Mat (Dónal Finn), som inte gjort mycket under säsongen, lyckas till exempel trilla in genom en portal och träffa den CGI-ade styggelse som jag skämtsamt refererade till som Reinard Räv ovan. Varelsen ser ut som en ohelig korsbefruktning mellan valfritt kattdjur ur ”Kung Fu Panda” och överbliven CGI-gegga från ”The Hobbit”. Det här, mina damer och herrar, är en eelfinn.

Eelfinns är varelser från en annan dimension som kan ge gåvor till människor, men aldrig utan att ta något som betalning. I ärlighetens namn är de bland de vagare elementen i Robert Jordans världsbygge, men de har viss relevans, särskilt för Mats story. Exakt vad han får ut av dem i längden görs inte tydligt i avsnittet, men notera det nya och fina halsband han fått när han kommer tillbaka till den vanliga världen. Det kan bli viktigt i framtiden (hint hint).

Vi introduceras också till balefire! Det är en livsfarlig form av magi som inte bara dödar folk riktigt ordentligt, utan även utplånar folks tidigare handlingar från historien. Med andra ord kan man göra viktiga skeenden ogjorda genom att ”balefirea” någon tillräckligt hårt. Den stackare som faller offer för balefire i avsnittet är Black Ajah-medlemmen Jeaine Cadie (Olivia Popica), som försöker ha ihjäl Elayne (Ceara Coveney) och Thom (Alexandre Willaume) men istället alltså blir raderad ur verkligheten. Säg det med mig: det suger att vara skurk i ”The Wheel of Time”.

Sen får vi inte glömma att Nynaeve (Zoe Robins) blir Moses också. Eller, ja, hon delar havet iallfall. Eller, havet och havet, men en liten bukt utanför palatset i Tanchico. Point being: hon använder magi, vilket hon ju haft svårt att göra ända sedan säsong 1. Det är tydligt att scenen ska kännas storslagen, men för mig blev det mest ett antiklimax.

Dels är detta för att Nynaeve redan lyckats använda magi i livshotande situationer tidigare: minns när hon helade hela seriens karaktärsgalleri i säsong 1. Och dels för att det inte känns kopplat till någon form av karaktärsutveckling. Att hon lyckas med att använda magi i en extrem situation indikerar inte att hon bemästrat magi överlag (det fick hon ju inte förra gången), inte heller att hon fått ordning på de inre problem som ställer till det för henne i vanliga fall. Scenen känns därmed mest som tomt spektakel, särskilt eftersom Liandrin dessutom kommer undan.

Läs också: Rosamund Pike till MovieZine: ”Hon är något av en fanatiker”

In memoriam: Sammael

Har någon låtit George R.R. Martin redigera säsongens manus eller nåt? Folk dör ju helt plötsligt som flugor. I säsongsfinalen förlorar vi en herre vi knappt hunnit lära känna: den krigshetsande (och skotske!) Försvurne Sammael (Cameron Jack). Han går en osedvanligt brutal död till mötes när Moghedien nystar upp hans kropp som blodig spindelväv och dekorerar en hel grotta med honom. Tacksamt nog sker det mesta off-screen: det här är ju ändå ”The Wheel of Time”, inte ”Terrifier”.

Dör Sammael i böckerna då? Asså (spoiler) ja, men senare och inte på grund av Moghedien. Han hinner faktiskt göra saker först, vilket han inte gör i serien. Vad poängen var med att introducera honom bara för att fimpa honom är oklart. En kritik som riktats mot Robert Jordan är att han dödade av Försvurna i lite för högt tempo. Att serien ska göra samma snedsteg är onödigt, särskilt då den sannolikt kommer ha färre Försvurna att röra sig med. Fans lär bli besvikna över det här.

In memoriam: Siuan Sanche

Avsnittets andra dödsoffer är större men rimligare. Siuan Sanche (Sophie Okonedo) tappar huvudet (bokstavligen) efter att Elaida (Shohreh Aghdashloo) kuppar ut henne som Amyrlin och ledare för Aes Sedai. Kuppen genomförs på budgetvänligt vis: en omröstning off-screen. Något av en besvikelse (i boken var det strider över hela Vita tornet, vilket också fick konsekvenser för karaktärer som Galad, Gawyn och Logain).

Att man väljer att döda Siuan är (i mitt tycke) ganska rimligt. Karaktären lever längre i bokserien, men återigen så kräver serien nedskärningar, och hon har ändå uppfyllt sin främsta roll i serien: som Amyrlin innan Elaida tar över. Som vi pratade om förra veckan är karaktärsgalleriet stort som det är, så folk kan inte hänga i hur länge som helst utan skäl. Det märks dock att man velat utnyttja Okonedos skådespelartalanger innan hon lämnar serien: Siuan har haft betydligt mer screen-time än tidigare under säsongen, och Okonedo har utnyttjat den fint.

Utvärdering: Hur bra blev säsong 3 av ”The Wheel of Time”?

Det är självklart upp till var och en att göra en bedömning av hur lyckad ”The Wheel of Time” har varit i sin tredje vända. Personligen tycker jag att det överlag varit bra, även om det är långt ifrån fritt från skavanker. Det allra största problemet serien har, bortsett från att det är en helt omöjlig uppgift att göra kostnadseffektiv TV av Robert Jordans böcker, är att man är dålig på karaktärsutvecklingen.

Både Nynaeve den här veckan och Perrin (Marcus Rutherford) förra veckan har storslagna scener, men det känns inte som att de backas upp av faktisk förändring eller utveckling av karaktärerna. Serien blir därmed mer ytligt spektakel än den vill (och borde) vara, och det är en svaghet. Man låter berättelsens progression ta förtur framför karaktärernas utveckling, och det kan jag tycka är synd. I bokserien är det nästan tvärtom, och det blir en starkare berättelse.

Med det sagt tycker jag att man hittat en hyfsad balans mellan att göra en copy-paste-kopia av böckerna och göra något eget och TV-anpassat av materialet. Som läsare känner man igen sig i vad som händer, och de ändringar som görs tycker iallafall jag ofta att det finns vettiga motiveringar för, även om det såklart är en del som får mig att klia mig i huvudet. Överlag måste jag nog säga att jag fortsättningsvis tycker att säsong 2 är seriens starkaste: där lyckades man balansera karaktärer, story och action bättre, men säsong 3 är på intet vis dålig, och jag hoppas att serien får fortsätta ända in i mål.

Avslutningsvis, några lösa kommentarer

Vi fick alltså aldrig se Tam al’Thor (Michael McElhatton) den här säsongen. Synd, för han borde verkligen ha varit en del av Perrins storyline. Logain Ablar (Alvaro Morté) har inte heller fått vara med, men han är ju i princip inte närvarande i boken säsongen baseras på, så det är mer förståeligt.

Det är värt att lägga Rands Aielrival Couladin (Set Sjöstrand) på minnet: av böckerna att döma blir han viktig nästa säsong. En annan bifigur som kan vara värd att ha ögonen på är Alviarin (Clare-Hope Ashitey), den vitklädda Aes Sedai som hjälper Elaida att ta makten och dödar Siuan.

Mat har fått sin medaljong av Eelfinn, men han saknar fortfarande lite andra coola grunkor som han borde ha fått i den här delen av storyn. Det hoppas vi att de löser i nästa säsong: Mat är, i mitt tycke, böckernas bästa karaktär.

Lanfear är nu dumpad och svinarg. De sju onda ex:en i ”Scott Pilgrim” är en stilla viskning i jämförelse. Blir serien förnyad för en fjärde säsong lär Rands liv bli ett helvete.

Stort tack till alla läsare som följt MovieZines eftersnack den här säsongen av ”The Wheel of Time”! Må hjulet snurra i en, för er, förmånlig riktning. Låt oss nu alla tillsammans hålla tummarna för en fjärde säsong, så att vi kan fortsätta utforska Randland ihop!

Läs också: Eftersnack: ”The Wheel of Time” är tillbaka – och bättre än någonsin

Läs också: Eftersnack: Teknisk briljans i ett galet ”The Wheel of Time”-avsnitt

Läs också: Eftersnack: Äntligen! ”The Wheel of Time” introducerar ett av böckernas viktigaste koncept

Läs också: Eftersnack: Det suger att vara skurk i ”The Wheel of Time”

Läs också: Eftersnack: Den stora striden i ”The Wheel of Time” är en besvikelse