Domedagsklockan står på 89 sekunder från midnatt. På den symboliska klockan, som sedan 1947 uppdaterats av organisationen Bulletin of the Atomic Scientists, representerar midnatt en hypotetisk global katastrof, och mänskligheten står nu närmre denna hypotetiska domedag än någonsin förr.
I den senaste uppdateringen från januari i år så sällar sig för första gången artificiell intelligens, AI, till bland annat atomvapenkrig och den eskalerande globala uppvärmningen som ett nytt existentiellt hot mot mänskligheten. Det grundar sig i hur AI har börjat integreras i militära system, riskerna för att AI används för att utveckla biologiska vapen, och inte minst hur AI underlättar spridningen av desinformation och konspirationsteorier, vilka riskerar sudda ut gränserna mellan sanning och lögn.
Hur ska vi veta vad som går att lita på en i värld där AI har makten att lura oss alla?
AI är en populär filmskurk – men aldrig lika aktuell som nu
Riskerna med teknologins framfart är heller inget nytt ämne för fiktionen i allmänhet eller Hollywood i synnerhet. Just AI som hot mot mänskligheten har som bekant skildrats i otaliga ikoniska science fiction-filmer: HAL i “2001”, Skynet i Terminator-filmerna och maskinerna i “The Matrix” är bara några kända exempel (för en aningen mindre dystopisk vision av en nära framtid med superintelligent AI kan vi vända oss till Spike Jonzes “Her”.)
Men aldrig har väl ämnet legat så rätt i tiden som när “Mission: Impossible – Dead Reckoning” hade premiär 2023 och introducerade den självmedvetna, superintelligenta artificiella intelligensen The Entity som filmseriens slutgiltiga antagonist.
En digital varelse så intelligent att den, om den vill och om den inte stoppas i tid, i liten och stor skala kan manipulera och sprida desinformation, så tvivel och skapa paranoia, infiltrera säkerhetssystem, spä på konflikter och ställa människor mot människor tills vi i den allra yttersta av hypotetiska utfall förintar varandra och oss själva på kuppen.
Det är svindlande, skrämmande och laddar actionthrillern med en samhällsaktuell nerv som är alltför sällsynt i dagens politiskt ängsliga och kontrovers-livrädda Hollywood. Inte för att det är särskilt kontroversiellt att måla upp AI som megaskurk, men tajmingen är sällsynt träffsäker.
Hotet är allt annat än orealistiskt
Låt oss vara tydliga med att AI:s utveckling i den bästa av världar, med rätt kontroll och med rätt intentioner (vem som nu avgör det), kan göra under för mänskligheten och hjälpa oss att överkomma våra allra största kollektiva utmaningar.
Men, det hot som målas upp i filmen är allt annat än orealistiskt. Även om verklighetens superintelligent självmedvetna AI med all sannolikhet inte skulle ta samma uttryckligt antagonistiska form som filmens The Entity” så är det fullt hypotetiskt möjligt att vi kan bli kollektivt manipulerade utan att vi ens förstår vad som hänt (inte nödvändigtvis i ondo, beroende på motiven hos AI:n eller hos den eller de som kontrollerar den).
Den framstående svenska AI-forskaren Max Tegmark beskriver liknande samhällsomvälvande hypoteser i sin bok “Liv 3.0”, och världens samlade AI-experter har vid upprepade tillfällen vädjat om att AI snarast måste regleras globalt för att undvika potentiellt förödande konsekvenser för hela mänskligheten.
Den senaste, och sista (?), Mission: Impossible-filmen, “The Final Reckoning”, tar vid där “Dead Reckoning” slutade. IMF-teamet, med Tom Cruises Ethan Hunt i spetsen, står inför en kapplöpning mot klockan för att ta kontroll över och förinta The Entity innan den tar kontroll över världens samlade kärnvapenarsenaler och utplånar allt liv på planeten. “High stakes” får en ny mening.
Filmen vädjar om enighet och fred
Filmen ställer frågor om tillit mellan människor och mellan nationer. Vad kan vi lita på när precis allt i vår digitala verklighet kan vara fabricerat och falskt? Det antyds i filmens inledning att AI:ns manipulation har fått samhällets grundvalar att rubbas och jag önskar att vi fick se mer av de konsekvenser som den här förändringen haft på människors vardag.
Desto mer inblick får vi i det världspolitiska spelet, där världens kärnvapenmakter har haft alla möjligheter att koppla ner sina arsenaler innan AIn lyckas infiltrera systemen, men där ingen har vågat ta steget i rädslan för att stå utan försvar ifall någon av de andra attackerar.
Det kan verka cyniskt, men vad det hela i slutändan ändå landar i, utan att spoila intrigen, är en vädjan om fred och enighet. Ett budskap om att bara när vi jobbar tillsammans kan vi övervinna de allra största av utmaningar.
”Mission: Impossible – The Final Reckoning” får mig osökt att tänka på 70-talets våg av filmer om miljöförstöring. Filmer som, genom berättelser i olika genrer, manade till förändring och kunskap om vad vi gör med vår planet.
Idag är den skenande klimatkrisen den stora elefanten i rummet. Ett ämne som ytterst få riktigt stora filmer vågar ta i, trots att det jämte AI är vår tids stora ödesfråga. Det finns betydande undantag så som Adam McKays satir “Don’t Look Up” och, intressant nog, flera av Bong Joon-Hos engelskspråkiga filmer, inklusive årets “Mickey 17”. Jag kan bara hoppas att även detta ämne i en nära framtid kan få utforskas på liknande vis som ”Mission: Impossible” har valt att ta sig an AI-frågan.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men de avslutande kapitlen i den lika spretiga som underhållande ”Mission: Impossible-serien” har både skakat om och berört mig. Och framförallt har de gett mig förnyat hopp om att filmen som medium kan vara en förenande kraft genom vilken även de mest påkostade blockbusters kan närma sig existentiella frågor som rör oss alla.
Läs också: Tom Cruise: ”Kommer fortsätta göra film tills jag är 100”