I en krönika i SVD beklagar sig en tv-skribent över att han inte fick spoila ”The Last of Us” för tidningens 275 000 läsare.
Eller, fick och fick, det gjorde han ju ändå. Trots önskemål från streamingtjänsten Max (och tv-seriens skapare) om att bevara några av säsongens största twistar, kunde man alltså läsa allt om hur en populär rollfigur dödas. Mer än en vecka innan avsnittet skulle sändas.
Kanske ingen stor överraskning för de som spelat spelet, men det hör inte hit. Spel är spel. Serier är serier. Böcker är böcker, etc. Tänk om någon spoilade Red Wedding för dig innan ”Game of Thrones” säsong 3 drog igång? Jag tror att alla tittare vill uppleva sådant själva – utan att någon självgod kritiker kommer och förstör nöjet.
Men att spoila ”The Last of Us” gör man visst inte ostraffat. För snart hörde Max av sig till SvD för att meddela att tidningen är blockad från framtida screeners (alltså de tittkopior som vi recensenter får på förhand). Vill de recensera får de titta som vanliga dödliga, efter release.
Censur! Skandal! Hur vågar streamingbranschen lägga sig i vad journalister får och inte får skriva?
Andra journalister stod såklart på kö, redo att försvara sin yrkesheder, frigöra sidutrymme och skicka en känga mot Onda Storföretaget HBO.
SvD:s biträdande kulturchef har under veckan hunnit gråta ut både i Expressen och Nyhetsmorgon, samt på TikTok: ”Vi sätter läsarnas intresse främst, och inte streamingbolagens”, säger Essy Klingberg… och försvarar alltså att man 1) varken respekterar tv-skapare eller 2) sina egna läsare.
Hörni. Det är faktiskt inte så komplicerat.
Netflix, Max, Disney+, Prime Video och de flesta streamers förser utvalda, betrodda medier med tittkopior. Ibland bara två avsnitt, ibland fler. Har man tur får man hela säsonger att se i förväg.
Med detta kommer ett embargo. Ett datum och en tid då recensioner får publiceras. Ibland samma dag som premiären är. Ibland redan två veckor innan. Streamingjättarna vet vad de gör. Ibland delar de ut allt utom det sista avsnittet, så att ingen oförsiktig skribent (kanske på SvD?) får för sig att avslöja vem mördaren är.
De bestämmer exakt när de vill ha ut sina recensioner. Och vi som skribenter har ett val: att acceptera det, eller låta bli.
Vi på MovieZine vägrar exempelvis att recensera en serie innan vi fått se hela säsongen. Man kan inte sätta ett rättvist betyg baserat på två avsnitt, anser jag. (Det verkar dock inte hindra andra medier.)
Det finns ett antal regler att förhålla sig till mellan media och film- eller streamingbolag.
Vissa är skrivna, så som embargo eller ”önskemål” om att inte avslöja viktiga detaljer för läsarna. Andra oskrivna – som att inte avslöja viktiga detaljer för läsarna…
Det så kallade ”bråket” mellan SvD och HBO/Max är inget annat än ett spel för gallerierna. Streamingtjänsten vill markera ett exempel. Tidningen vill vara fri att avslöja plot-twists när det passar dem. Alla vet att det här är glömt till sommaren och att SvD väldigt snart får tillbaka sin tillgång till screeners (de är för stora och viktiga för att ignoreras av Max).
Vad handlar det här om egentligen? Orkar inte skribenter och kritiker läsa de riktlinjer som följer med när man får tidig tillgång till en serie?
Streamingbolagen behöver inte visa oss något i förväg. Om de väljer att göra det, är de fria att sätta upp restriktioner – som hur mycket vi får se, eller vad som inte bör nämnas.
Och vi i media kan å andra sidan välja att spela med, eller tacka nej och skriva om annat. Kanske senaste ”Förrädarna” eller ”Wahlgrens värld”.
SvD:s utspel mot Max är lustigt nog inte det enda på sistone. I kategorin ”kritiker klagar” hittar vi också filmskribenten från P1, hon som skulle intervjua Viola Davis om actionfilmen ”G20”. För er som inte sett den: Davis spelar tuff president som slåss mot terrorister iklädd röd finklänning.
Journalisten kände sig manad att fråga om skådespelerskans syn på Walt Disney Studios arbete (eller bristande arbete) med mångfaldsfrågor. Detta trots att varken Viola Davis eller filmen har någon koppling till Disney. Detta trots att alla journalister på pressdagen (inklusive MovieZines Jonatan Blomberg) blev ombedda om att ”undvika personliga eller politiska frågor”.
Censur! Skandal! Reportern från P1, kanske lika läskunnig eller rebellisk som tv-skribenten på SvD, valde att tolka det som att det nog inte gällde henne.
Frågan ställdes oavsett, varpå Prime Video snabbt avslutade intervjun. P1-intervjun (som inte blev någon intervju) skapade också rubriker i flera tidningar. Men alla missade de poängen – att någon valde att ignorera eller strunta en regel som faktiskt är väldigt vanlig (och ganska rimlig) vid nöjesintervjuer.
Återigen. Det är inte en rättighet för varje tidning att få intervjua världsstjärnor. Vill man ha sina fem minuter över Zoom får man respektera att de inte vill prata om vem de gifter sig med, eller vem de röstar på. Absolut inget som kan tolkas som en känslig fråga, få spridning och i värsta fall ge skådespelaren trubbel i karriären.
En fem minuters intervju inom ramarna ”fråga om filmen och bara filmen” kommer sällan ge några stora scoops eller spännande citat. Det vet vi alla som gör dem regelbundet. Och om Viola Davis nu hade velat dela sina åsikter om annat, säg hungerkrisen i Afrika eller Donald Trump, så hade en skickligt ställd fråga säkert fått henne att släppa gardet och babbla loss. (I slutändan bestämmer hon själv, inte PR-folket, vad hon vill prata om.)
Jag kan föreställa mig att samma sak gäller om du ska intervjua en högt uppsatt VD, en statsminister eller Kungen – någon kanske rentav önskar se och godkänna dina frågor i förväg? (Det slipper vi nöjesskribenter än, tack och lov.)
Nöjesjournalister och kulturmedia är beroende av studios, filmdistributörer, tv-kanaler och streamers. Lika mycket som de är beroende av oss. Det är ett samspel, det finns en ömsesidig respekt och tillit, det görs kompromisser. Och om alla parter kan reglerna och följer dem så rullar det på. Ibland går dessa regler att tänja på… men då får man också vara beredd med konsekvenser.
Det verkar nu som att en handfull skribenter står redo att göra uppror mot stränga streamers, purkna PR-agenter, kanske hela Hollywood… men jag känner inte alls igen mig i deras kritik. På de 22 år som MovieZine har funnits online har ingen någonsin försökt påverka vad vi skriver – eller hur vi gör det.
Jo förresten… vi har ju den där gången som MovieZine svartlistades av en av Sveriges största biodistributörer. Vi blev bannlysta från pressvisningar i ett års tid. Orsaken? Vår recensent tvärsågade en fånig bilkomedi med David Hellenius och Malin Åkerman.
Distributören hävdade att vi bröt mot deras embargo. Jag hävdar än idag att ett embargo omöjligen kan existera när vi köper biljett och ser filmen på offentlig biovisning med publik. De hade uppenbart fel, men vad gjorde vi? Hittade andra sätt att se filmerna på. Vad gjorde vi inte? Sprang till mediekollegor för att spela offer och skapa stora rubriker om ingenting.
Skäprning, kära kollegor. Vi skriver om underhållning och har världens roligaste jobb! Glöm aldrig det.
Och glöm aldrig att spoilers aldrig, aldrig går att rättfärdiga.